2016.07.23

Jag planerar imorgon
idag är bara en passage
imorgon ska jag förverkliga någonting
känna att ensamheten ger mig mig själv
jag längtar alltid

Hej nya blogg!

Jag tror att du kommer att handla om ungefär samma saker som min instagram; fina vyer, platser, människor, djur, böcker och poesi, teckningar. Utmaningen här är att jag ska skriva en bunt text i varje inlägg. Jag ska skriva och får inte sudda. Det kommer bli fult och trivialt och meningslöst och vara bara en i mängden och inte betyda någonting för någon annan. Med det sagt så vet alla att jag redan vet hur meningslöst det är att jag har en öppen blogg som handlar om ingenting särskilt. Jag ångrar mig varje gång jag pratat med någon, kanske en granne eller kollega och inser att jag, igen, har pratat om den allra innersta längtan, de där sakerna jag vill ha men inte har och de där sakerna jag borde göra men inte gör, något jag kanske gjorde bättre i att spara för de närmaste, kanske egentligen spara för bara mig själv, tills tanken är klar, stegen är tagna, saken jag vill göra är gjord, jag kan visa hur den blev. Som det är nu så är det en förbannelse, jag vill påstå att ingenting händer; för jag pratar sönder mina drömmar innan de hänt. Som det är nu framstår jag som en obotlig gnällspik inför alla jag möter, en som aldrig är nöjd fastän jag har så oerhört mycket fint och bra. Tänker och pratar om framtiden och blåser upp förväntningarna på den så mycket att nuet inte har den blekaste betydelse. Min största fobi är att slösa bort dagar, att inte alltid göra någonting som är viktigt. Min förhoppning är att om jag luftar tankarna här, om jag skriver ett tag ibland så kanske jag kan tänka mera klart och få en bättre bild av vad som är bra och dåliga sätt, eller allra helst kommer jag inse att det är skönt att rycka på axlarna lite oftare. Bara det, min reaktion på vad jag skrivit hittills är att jag vill SUDDA, TA BORT, fy farao vad dum jag är, så oerhört orättvis. Att jag kan säga så, att jag har mage. Jag har inga riktiga problem så jag måste skapa egna jättestora ickeproblem och göra mig själv till ett offer och säga till mig själv att jag inte betyder något och kan ingenting. Det är den onda rösten. Jag ska blotta den och förgöra den. Fan vilken ond spiral. Den bara måste bort. Snälla blogg jag hoppas att du hjälper. Bli min bot. Jag vill kunna se allting vist och öppet och vara klok. Det här inlägget är ju längre än någonsin. Rekord på första försöket! Nybörjartur. Kram.

Terése